Ad acta

Jag köper sällan kvällstidningar. Jag köper sällan tidningar överhuvudtaget. Det var länge sedan jag tröttnade på den aldrig sinande flod av oväsentligheter som passerar för nyheter, men som för det mesta bara är ett slags Potemkinkulisser som står mellan oss och det som egentligen spelar någon roll.

Men idag gjorde jag ett undantag. När jag kastade ett öga på tidningsstället på Pressbyrån fick jag nämligen intrycket att såväl Aftonbladet som Expressen hade bestämt sig för att ägna valrörelsens sista löp åt någonting verkligt betydelsefullt. Något som var angeläget på riktigt.

Jag köpte ett exemplar av varje tidning.

På liberala Expressens förstasida står det ”NEJ! Idag röstar vi för Sverige mot främlingsfientligheten”. Uppmaningen illustreras av en bild på en smutsig, ihopskrynklad sverigedemokratisk valsedel som någon kastat i rännstenen.

På socialdemokratiska Aftonbladets förstasida står det ”Vi gillar olika”. Tidningens chefredaktör Jan Helin utvecklar budskapet enligt följande: ”Vi gillar inte främlingsfientlighet. Vi gillar olika. Vi ville bara säga det.”

Liberala Expressen ägnar ledarsidan åt att, under rubriken ”Rösta nej till hatet”, berätta för oss att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter, att vi svenskar är oförmögna att ta hand om våra gamla och sjuka utan invandrare, att vi inte klarar av att bedriva forskning utan invandrare, att vi inte kan finna avsättning för våra varor på exportmarknaden utan invandrare, att vi inte klarar av att driva företag utan invandrare, att gatubilden vore torftig utan invandrare, samt att en röst på Sverigedemokraterna är en röst på parlamentariskt kaos och allmän katastrof.

Socialdemokratiska Aftonbladet ägnar ledarsidan åt att varna för att extremhögern är på frammarsch i Europa, vilket, om man får tro den gamle mångkulturdemagogen Olle Svenning, är något så allvarligt som en ”demokratisk kris”. En bit in i tidningen hittar man ett uppslag där redaktör Helin återigen poängterar att Aftonbladet inte gillar främlingsfientlighet. Därefter följer tre sidor där en kavalkad av kändisar berättar att de inte heller gillar främlingsfientlighet. Carola Häggkvist gillar inte främlingsfientlighet, Benny Andersson gillar inte främlingsfientlighet, Tomas Ledin gillar inte främlingsfientlighet, Börje Salming gillar inte främlingsfientlighet och Lena Endre gillar inte främlingsfientlighet. Inte Felix Herngren heller. Och så vidare, sida upp och sida ned.

Det brukar sägas att en betydande andel av väljarna bestämmer sig först på valdagen. Idag hade Aftonbladets och Expressens redaktörer och ledarskribenter sin sista chans att påverka valutgången. Och idag ägnade följaktligen både socialdemokratiska Aftonbladet och liberala Expressen det bästa utrymmet i tidningarna åt att tala om vad de egentligen anser är väsentligt.

Liberala Expressen ägnade inte en rad åt att propagera för en borgerlig regering.

Socialdemokratiska Aftonbladet sade inte ett ord om att man borde rösta på Socialdemokraterna.

Sådant är av underordnad betydelse.

Vad som spelar roll är att Sverigedemokraterna hålls utanför riksdagen.

Vad som spelar roll är att den allt starkare invandringskritiska opinionen i Sverige inte får politiskt genomslag.

Vad som spelar roll – det enda som verkligen är viktigt – är att massinvandringen får fortsätta.

Among the calamities of war may be jointly numbered the diminution of the love of truth, by the falsehoods which interest dictates and credulity encourages. – Samuel Johnson

Snart sagt varje krig åtföljs av en störtflod av lögner. Under första världskriget gjordes det i brittiska tidningar gällande att tyskarna korsfäste krigsfångar, gjorde tvål av fett från människokroppar, skar brösten av kvinnor och högg händerna av barn. Strax efter att irakiska styrkor 1990 gick in i Kuwait City berättade en ung kuwaitisk kvinna gråtande för den amerikanska kongressen om hur irakierna hade slitit ut spädbarn ur deras kuvöser och lämnat dem att dö på golvet. I samband med NATO:s bombkrig mot Serbien 1999 fick vi höra att serberna systematiskt slaktade Kosovos civilbefolkning och att kanske så många som 500 000 hade mördats.

Inget av detta var sant.

Tyskarna var inte sadistiska kannibaler som roade sig med att lemlästa kvinnor och barn. De hade inte heller inrättat några människofettvålfabriker eller korsfäst krigsfångar. Den kuwaitiska kvinna som berättat kuvöshistorien visade sig vara dottern till Kuwaits ambassadör i USA. Hennes berättelse var lögn från början till slut och hade kokats ihop av den amerikanska PR-firman Hill & Knowlton, på uppdrag av Kuwaits regering. De utgrävningar av massgravar i Kosovo som utfördes efter kriget resulterade i att drygt 2 000 lik påträffades. Hur stor andel av de döda som var civila kosovoalbaner gick inte att fastställa.

Den övervägande delen av ett lands befolkning har för det mesta ingen större lust att döda vilt främmande människor som inte har gjort dem något ont. Den som vill legitimera ett beslut att gå i krig gör därför klokt i att demonisera fienden och piska upp hat hos den egna befolkningen. Det ljugs därför friskt inför, under och efter krig. Redan Aischylos konstaterade att krigets första offer är sanningen.

Något decennium efter att ett krig är över brukar dock känslorna ha svalnat tillräckligt för att det ska vara möjligt att ifrågasätta om fienden verkligen var så ond, och den egna saken så rättfärdig, som det gjordes gällande när det begav sig. Den processen har vi gått igenom beträffande första världskriget, det första Irakkriget och, åtminstone till viss del, Kosovokriget. Med tiden har det vuxit fram en mer nyanserad bild av de bakomliggande orsakerna till de flesta av de konflikter som utspelades under 1900-talet.

Men det finns ett undantag. Andra världskriget. Beträffande den konflikten finns det inte utrymme för nyanser. Hitler var en demon i människohamn som strävade efter världsherravälde och ville ha krig till varje pris. De allierade var fredsälskande helgon som motvilligt grep till vapen för att rädda världen från ondskan. Den som tycker annorlunda är nazist och nästan lika ond som Hitler.

De senaste åren har det emellertid dykt upp små tecken på att tankeförbuden kring det andra världskriget håller på att luckras upp. Ett sådant tecken är Oliver Hirschbiegels film Der Untergang från 2004. I filmen skildras Hitler som en människa snarare än ondskan inkarnerad. Führern är till och med omtänksam och trevlig då och då, även om han för det mesta skriker. Detta väckte viss uppståndelse, framförallt i Tyskland. På det stora hela togs emellertid filmen emot väl. En annan film med en infallsvinkel vi inte är vana vid att se är Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, som bland annat skildrar de övergrepp som sovjetiska soldater utsatte tyska kvinnor för efter krigsslutet.

Ytterligare ett tecken på att en mer nyanserad diskussion om frågor som berör andra världskriget kanske börjar bli möjlig är den amerikanske skriftställaren Patrick Buchanans bok Churchill, Hitler and the Unnecessary War, utgiven 2008. Boken är en genomgång av upptakten till andra världskriget med fokus på de skeden som brukar beskrivas som otvetydiga tecken på att Hitler ville ha krig och eftersträvade världsherravälde: återbesättningen av Rhenlandet 1936, Anschluss 1938, införlivandet av Sudetenland i Tyskland senare samma år, ockupationen av återstoden av Tjeckoslovakien i mars 1939, samt, slutligen, de tyska kraven på att Polen skulle återlämna Danzig som ledde till krig i september 1939.

Den fråga som löper som en röd tråd genom Buchanans framställning är om det var klokt av Storbritannien och Frankrike att förklara krig mot Tyskland efter angreppet mot Polen. Det sedvanliga svaret på den frågan är ett obetingat ja. Det var nödvändigt att sätta ned foten och ta strid med Tyskland. Om man hade låtit Hitler ta Danzig, hade den eftergiften bara ökat hans aptit på ytterligare territorier. Hitler var helt enkelt en omättlig galning som ställde orimliga och obefogade krav på sina grannar och aldrig skulle låta sig nöja förrän hela världen låg för hans fötter.

Den kontroversiella tes som Buchanan lägger fram är emellertid att Storbritannien och Frankrike begick ett historiskt misstag genom att gå i krig med Tyskland. Buchanan visar övertygande att Hitler aldrig önskade något krig med Storbritannien eller Frankrike; hans ambition var att krossa kommunismen och expandera österut, på Sovjetunionens bekostnad. I sin genomgång av de olika anspråk som Tyskland ställde på vissa av sina grannländer under åren som föregick krigsutbrottet, visar Buchanan dessutom att merparten av de tyska kraven ingalunda var grundlösa. Anspråken handlade i de flesta fall om att återbörda områden som Tyskland berövats genom Versaillefreden; en fred som många dåtida bedömare menade var orättvis och alltför hård mot Tyskland. I ett viktigt avseende strävade emellertid Tyskland inte efter att revidera de nya gränser som fastlagts i Versaille – man hade förlikat sig med tanken på att de länge omtvistade gränsområdena Elsass och Lothringen framledes skulle tillhöra Frankrike. Hitler hade således inga planer på erövringar i väst; det tyska angrepp mot Frankrike som så småningom följde var helt och hållet en konsekvens av att Frankrike valde att förklara Tyskland krig.

Det skulle föra för långt att här försöka sig på annat än en synnerligen övergripande och förenklad sammanfattning av huvudtesen i The Unnecessary War. Ett tips för den som vill ha en utförligare presentation av boken är två intervjuer med Buchanan: en genomförd av Antiwar.com och en av den amerikanska TV-kanalen C-SPAN.

The Unnecessary War är en välskriven och lättillgänglig beskrivning av den händelseutveckling som ledde till det andra världskrigets utbrott. Boken kan med fördel läsas av var och en som är intresserad av en verklighetsförankrad historieskrivning istället för den gamla amsagan om att andra världskriget var en heroisk och nödvändig kamp mot den rena ondskan, inkarnerad i Hitler.