Ad acta

För en dryg vecka sedan startade en användare som kallar sig Estelle Manville en tråd på Flashback. I trådstarten gjordes gällande att Sverigedemokraternas IT-chef Ted Ekeroth var i färd med att iscensätta en kupp mot ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, Gustav Kasselstrand. Kuppen gick, enligt trådstartaren, ut på att avsätta Kasselstrand och istället installera en ung kvinna vid namn Paula Bieler som ordförande för SDU. Motivet till detta uppgavs vara att Kasselstrand förargat Ted Ekeroth genom att i en debattartikel i Aftonbladet förespråka att det palestinska folket borde tillerkännas en egen stat.

Ett par dagar efter att tråden på Flashback startades tillkännagav Paula Bieler på sin blogg att hon hade för avsikt att kandidera till ordförandeposten i SDU. Att hon gick ut med nyheten om sin kandidatur omedelbart efter att spekulationer kring ett kuppförsök inletts på Flashback ledde, helt naturligt, till att hennes blogginlägg sågs som en bekräftelse på att en kupp verkligen var å färde.

Att så skulle vara fallet förnekades emellertid dagen därpå av Ted Ekeroth. Pratet om en kupp var, enligt honom, bara galenskaper som framförts av ”nazister, Förintelseförnekare och antisemiter” i en Flashbacktråd översvämmad av ”rop på massmord, rasbiologi, judehat, vidriga personliga påhopp och konspirationsteorier”. Ted Ekeroth förklarade också att han stödjer Paula Bielers kandidatur, men att det inte har att göra med att Kasselstrand skrivit en ”historielös, dum, naiv och hycklande debattartikel i Aftonbladet”. Enligt Ekeroth finns det ”många olika anledningar” till att han vill bli av med Kasselstrand. Hans blogginlägg nämner dock inte en enda av dessa påstådda anledningar.

Vad ska man då, som utomstående betraktare, tro om den här historien?

Till att börja med slås man av vilken aggressiv och oförskämd ton Ted Ekeroth begagnar sig av. Att de uppgifter om en kupp som redovisats i tråden på Flashback kommer från personer inom SDU råder det ingen som helst tvekan om. Det är alltså sina egna partikamrater som Ted Ekeroth anklagar för att vara nazister och antisemiter. Det hysteriska tonläget känns igen från i höstas då Ted Ekeroths bror Kent påstod att Kasselstrands debattartikel i Aftonbladet var ”sånt man läser på NSF:s hemsida” (något som Expo givetvis rapporterade om med förtjusning). Nazistanklagelser är, dessvärre, något som sverigedemokrater inte sällan utsätts för. Anklagelserna brukar dock komma från SD:s fiender och inte från välkända företrädare för partiet, som bröderna Ekeroth. Att Ted och Kent Ekeroth spyr ur sig dylikt inför öppen ridå är grovt omdömeslöst.

När det gäller själva sakfrågan – det vill säga huruvida det föreligger ett kuppförsök – är Ted Ekeroths argumentation påfallande svag. Han hävdar att det inte kan vara frågan om en kupp eftersom Paula Bieler har tillkännagivit sin kandidatur sex månader innan ordförandevalet i SDU äger rum. Argumentet faller platt till marken. Bieler berättade att hon hade för avsikt att kandidera endast ett par dagar efter att uppgifter om ett kuppförsök läckt ut på Flashback. Nyheten publicerades mitt i natten i ett inlägg på hennes blogg, som dessförinnan inte hade uppdaterats på ett år. Samtidigt meddelade hon brådstörtat att hon omedelbart lämnar sin plats i SDU:s valberedning. Det är uppenbart att Bieler inte hade planerat att tillkännage sin kandidatur vid den här tidpunkten och under så märkliga former. Hon har av allt att döma ertappats med fingrarna i syltburken och tvingats ut på banan tidigare än hon tänkt sig.

Om Ted Ekeroth inte hade varit involverad i planerna på att ersätta Kasselstrand med Bieler, hade han rimligtvis bara skrivit en kort dementi och klargjort att han, som inte är medlem i SDU, inte har någonting att göra med vem SDU:s medlemmar väljer till ordförande. Det gjorde han inte.
Istället tog han öppet parti för Bieler och mot Kasselstrand.

Huruvida det förelåg planer på en kupp i ordets egentliga bemärkelse är emellertid en akademisk fråga. Idag står det nämligen klart att det finns en falang inom SD som vill ersätta Kasselstrand med Bieler. Enligt uppgifter i den tidigare omnämnda tråden på Flashback, och enligt den långt
mindre tillförlitliga skvallerbloggen Nyheter24, innefattar den falangen inte bara Ted och Kent Ekeroth, utan även SD:s partiledning.

Låt oss titta närmare på de båda kandidater som aspirerar på ordförandeskapet i SDU.

Kasselstrand är ekonom från Handelshögskolan i Göteborg. Han är en uppskattad talare och har, bland annat i två väl genomförda intervjuer, redan hunnit visa prov på en för sin ålder förbluffande god förmåga att hantera media. SDU har slagit medlemsrekord under hans ledning. Han har satt SDU på den mediala kartan genom en serie intelligenta och kreativa utspel, som till exempel när SDU ansökte om bidrag hos Migrationsverket för att uppmuntra arbetslösa invandrare att återvända till sina hemländer. Att han är en politisk begåvning bestrider inte ens hans motståndare.

Bieler framstår däremot som en ovanligt blek figur. Av det lilla man kan läsa sig till om henne på nätet framgår att hon har påbörjat en mängd olika universitetsutbildningar, men inte lyckats slutföra någon. I det blogginlägg i vilket hon tillkännagav sin kandidatur till ordförandeposten i
SDU redovisar hon inga som helst egna visioner om hur hon tänker sig förbundets framtid. Det enda som framgår av blogginlägget är att hon vill se ett SDU som i större utsträckning går i moderpartiets ledband. Idéinnehållet lyser med sin frånvaro. Den som försöker bilda sig en uppfattning om var Bieler står politiskt hittar ingenting mer informativt än en kommentar på Newsmill, där hon skriver följande:

”Svenskar är inte en ”ras” (människan har inga raser, biologiskt sätt) så argument om utseende går jag inte med på. Däremot definierar exempelvis wikipedia en nation som: ”ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, historia, kultur, traditioner och sociala normer”. Här tar de visserligen upp etnicitet, men i takt med globalisering, adoptioner från alla världens hörn och liknande anser jag att denna del sakta börjar spela ut sin roll.”

Den svenska etniciteten – det vill säga folktillhörigheten – har spelat ut sin roll i vår globaliserade värld, tycker Bieler, och lyckas, utöver att vara mer politiskt korrekt än Wikipedia, dessutom klämma in ett pinsamt stavfel. Sådana ståndpunkter passar säkert utmärkt inom något av sjuklöverns ungdomsförbund, men har ingen plats inom ett parti som säger sig vila på konservativ och nationalistisk grund.

Varje objektiv bedömare måste komma till slutsatsen att Kasselstrand är bättre lämpad att leda SDU än vad Bieler är. Varför försöker i så fall inflytelserika personer inom moderpartiet att göra sig av med honom? Här kan man urskilja två motivbilder.

För det första finns det inom SD en liten klick personer som av personliga skäl starkt tar ställning för Israel i alla möjliga, och omöjliga, sammanhang. Kärnan i denna falang utgörs av Ted och Kent Ekeroth. De vill bli av med Kasselstrand eftersom han har vågat ifrågasätta det rimliga i deras högljudda och oreserverade stöd för Israel.

För det andra ser SD:s partiledning hellre att SDU leds av en servil nickedocka istället för Kasselstrand, som vid ett par tillfällen har intagit ståndpunkter som avviker från moderpartiets.

Att Ted och Kent Ekeroth, som är judar, känner ett starkt engagemang för den judiska staten Israel, är inte konstigare än att man som svensk känner starkt för Sverige. Men när deras engagemang för Israel tar sig uttryck i personangrepp, nazistanklagelser och försök att avsätta SDU:s ordförande under kuppartade former, har det gått för långt. Sverigedemokraterna är ett parti som har till uppgift att värna svenska intressen, inte israeliska. Om bröderna Ekeroth inte kan finna sig i det bör de söka sig till något annat parti, förslagsvis Folkpartiet eller Likud.

Att SDU då och då intar ståndpunkter som avviker från moderpartiets ingår i den roll som ett ungdomsförbund förväntas spela. Kasselstrands utspel i Palestinafrågan ligger med god marginal inom ramen för den autonomi som ett vitalt ungdomsförbund måste få åtnjuta. Att partiledningen inte verkar begripa det – trots att Björn Söder själv så sent som i höstas uppmuntrade SDU att verka som en ”intern opposition” – är ett tecken på att det är på tok för lågt i tak i partiet.

Gustav Kasselstrand har under det dryga år han har lett SDU visat prov på intelligens, initiativkraft och integritet. Ett parti som bestraffar sådana egenskaper istället för att premiera dem har slagit in på en mycket farlig väg.

Patrik Lundberg är född i Korea och uppvuxen i Sölvesborg. Efter att ha studerat bland annat genusvetenskap vid Malmö högskola och gått journalistlinjen vid prestigefyllda Skurups folkhögskola, fick han i somras anställning som nöjesreporter vid Helsingborgs Dagblad. Där ansvarar han för en av de tyngre journalistiska satsningar som just nu förekommer i svensk landsortspress – djurbloggen Djurbladet. På Djurbladets hemsida, som pryds av en bild där Patrik Lundbergs ansikte monterats på vad som ser ut att vara en grävling, kan man ta del av spännande reportage från Lundbergs penna, som till exempel ”Hunden tog t-banan hem”, ”Tvättbjörn sprang Broloppet” och ”Oxtokiga hundar surfar loss”.

På ytan ser det ut som en solskenshistoria. Ung kille från landsbygden lämnar småstaden, läser vidare, gör kometkarriär som journalist och får skriva angelägna reportage om brännande ämnen. Men det finns ett moln på Patrik Lundbergs himmel.

Rasismen.

Även i Helsingborg sticker nämligen den svenska intoleransen fram sitt fula tryne. Det går inte en vecka utan att Patrik utsätts för trakasserier av förbipasserande på gatan. I radio och tv haglar rasistiska skämt om asiater. Och i affärerna säljs det godis, Fazers ”Kina”, med en stiliserad kines på förpackningen.

Patrik mår dåligt av detta. Han skuldbelägger sig själv, känner sig förnedrad och förödmjukad, undviker offentliga platser, har färgat håret och överväger att operera om sina ögon så att de ska bli rakare. Han har skrivit om sina umbäranden i en gripande krönika i Helsingborgs Dagblad som väckt stor uppmärksamhet.

Så stor uppmärksamhet, faktiskt, att Fazer har beslutat att ta bort kinesen från Kinaförpackningarna. Att döma av de många sympatiyttringarna i kommentarerna till Patriks krönika verkar det också finnas visst hopp om att lokalbefolkningen i Helsingborg har insett att det inte är acceptabelt att ofreda asiater som man råkar stöta ihop med på gatan. Slutet gott allting gott, alltså!

Det finns bara ett problem med det hela. Nämligen att Patrik Lundbergs berättelser om rasism inte är trovärdiga.

I Sydnytt har Patrik Lundberg beskrivit de påhopp han utsätts för enligt följande:

Det är ju som så här att varje vecka när jag går på stan så är det någon som skriker kines eller tjing-tjong efter mig. Och det är liksom inte okej.

I krönikan som startade det hela skriver Lundberg så här:

Ibland har påhoppen positiva intentioner: att jag som asiat är bra på matte och pingis, jobbar hårt och sköter mig till punkt och pricka. Rasbiologi i sitt esse.

Ingenstans är jag fredad. Förnedringen hemsöker mig i radio och tv. Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi. Det räcker att stretcha ögonen med fingrarna eller säga L i stället för R, så kiknar publiken av skratt.

Men ingen klagar och så länge ingen rasar i media finns det väl inte någon anledning att agera? Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla. Inte ett dugg bättre än Nogger black, glassen som gav upphov till ramaskri och fick dras tillbaka. …

Jag har slutat umgås på offentliga platser med mina asiatiska vänner. Jag har slutat gå med kamera kring halsen. Jag orkar inte bli utskrattad. Plågoandarna har besegrat mig.

Enligt Patrik Lundberg inträffar det alltså åtminstone en gång i veckan att folk skriker ”kines” eller ”tjing-tjong” efter honom. Vilt främmande människor kommer fram till honom på gatan för att underrätta honom om att han är bra på matte och pingis. I radio och tv vrålskrattas det regelbundet åt kinesskämt. Och om någon får syn på honom med en kamera om halsen, brister de ut i gapskratt.

Patrik Lundberg målar upp en bild av ett Sverige där asiater betraktas som någonting väldigt ovanligt och anmärkningsvärt, en slags exotisk cirkusattraktion som väcker förundran och munterhet. Det är möjligt att det fanns ett sådant Sverige en gång i tiden, men det försvann i så fall långt innan Patrik Lundberg föddes. Svenskar är, sedan åtskilliga decennier tillbaka, vana vid att regelbundet stöta på människor av asiatiskt ursprung. Svenskar är också förhållandevis reserverade till sättet och närmast paniskt rädda för att bli anklagade för att vara rasister. Lundbergs berättelser om ständigt återkommande rasistiska påhopp framstår därför, milt sagt, som långsökta. Och exakt vilka tv- och radioprogram är det som pumpar ut den flod av kinesskämt som Lundberg ondgör sig över? Åtminstone jag har helt missat de inslagen.

Vissa av Lundbergs uttalanden är dessutom av det slaget att man börjar undra hur det är ställt med hans psykiska hälsa. I en intervju i P3 berättade han nyligen följande:

Det snackas om att asiatiska män är androgyna och små och vi har små kukar och vi är klena och inte alls manliga. … Män med asiatiskt utseende anses vara icke attraktiva på något sätt. Jag har träffat många människor, eller framförallt kvinnor, som säger att ”Nej, jag är ledsen, men jag tänder inte på asiatiska män.” Hallå, det finns liksom två, tre miljarder. Men, nej, du kanske inte tänder på dem då. Jag har ju försökt bemöta, men det blir en väldigt löjlig grej att säga ”Nej, jag har inte alls liten kuk.” … När jag bodde i Korea för några år sedan så tänkte jag nu jävlar, nu ska jag ta reda på det här. Så jag gjorde en empirisk kukstudie. Jag tog mig in i så många omklädningsrum som möjligt och så spanade jag på kukar. Men det var ganska svårt för jag såg inte så många i erigerat tillstånd.

Låt oss, för Lundbergs egen skull, hoppas att hans ”empiriska kukstudie” bara är ytterligare en i raden av hans rövarhistorier.

Ett annat problem med Lundbergs trovärdighet är, som bloggkollegan Solguru har uppmärksammat, de påfallande likheterna mellan hans krönika i Helsingborgs Dagblad och Tobias Hübinettes artikel ”Gulinghumorns grunder” i tidskriften Arena (nr 2/2010). Exakt samma teman återkommer i bägge texterna. Författarna är båda två adopterade från Korea. Deras tillvaro i Sverige förmörkas av ständigt återkommande rasistiska påhopp. Det ropas ”tjing-tjong” och ”kines” efter dem på gatorna. Radio och tv flödar över av ”gulinghumor”. Och, som lök på laxen, det flinande kinesansiktet på Fazers godispåsar. Det är svårt att tro annat än att Lundbergs krönika är modellerad efter Hübinettes artikel. Misstanken stärks av att Lundberg har skrivit artiklar tillsammans med Hübinette och att Lundberg citerar Hübinette oftare än någon annan författare i sitt examensarbete (som bär titeln ”Marginaliseringen av adopterade”). Patrik Lundbergs kinapuffar verkar ha varit i säck innan de kom i påse.

Patrik Lundberg berättar osannolika historier om hur han ständigt utsätts för rasistiska trakasserier. Han har, enligt egen utsago, strukit omkring i omklädningsrum för att titta på koreanska mäns penisar. Han skriver artiklar tillsammans med den kriminellt belastade vänsterextremisten Tobias Hübinette. Han har studerat genusvetenskap och ägnat ett examensarbete åt att älta sina känslor av utanförskap. Patrik Lundberg är, kort sagt, inte vilken adopterad asiat som helst. Han är en djupt komplexfylld person med en politisk agenda. Av allt att döma har han siktet inställt på en karriär som professionell kverulant inom antirasismindustrin.

På sätt och vis kan man förstå honom. Det är förmodligen inte så lätt att vara Patrik. Istället för journalisthögskolan blev det Skurups folkhögskola. Istället för Svenska Dagbladet blev det Djurbladet. Istället för fräck bildbyline ett töntigt fotomontage med en grävling. Det är inte konstigt att Lundberg tar chansen att få in en fot i rikstäckande media genom att spela på den egenskap som i rasismhysterins Sverige paradoxalt nog är hans största tillgång, och som ger honom ett försteg framför andra mediokra landsortsjournalister.

Nämligen hans asiatiska ursprung.

Ända sedan de första rapporterna om terrordåden i Norge inkom har försöken att knipa politiska poänger på det inträffade stått som spön i backen. Först ut på banan var ett antal politiker och skribenter som profilerat sig som islamkritiker. Dessa spekulerade på ett tidigt stadium i att muslimska terrorister låg bakom attentaten. Kommentarerna präglades i många fall snarare av tillfredsställelse över att få den egna världsbilden bekräftad, och att få tillfälle att utropa ”vad var det jag sa”, än av medkänsla med offren och deras anhöriga. I vissa fall förekom till och med uppmaningar till vadslagning om huruvida det var muslimer som utfört terrordåden. Det var, kort sagt, ett synnerligen ovärdigt spektakel.

Det spektakel som har brakat löst efter att det uppdagades att det var en norrman som begått massmorden i Oslo och på Utöya är emellertid inte mindre ovärdigt. Tvärtom. Den norska tragedin utnyttjas nu skamlöst i en kampanj som syftar till att misstänkliggöra all kritik av massinvandringen och det mångkulturella projektet. Denna kampanj har redan urartat i en veritabel hatfest där ingen anklagelse är för absurd eller för illa underbyggd för att beredas utrymme.

I Aftonbladet kan man läsa att det är ”logiskt” att ställa Jimmie Åkesson till svars för massmorden i Norge. Detta eftersom Åkesson, enligt Aftonbladets skribent, inte har tagit tillräckligt ”bestämt avstånd från alla former av våld för att uppnå sina politiska mål”. Åkesson har, påstås det vidare, ”inte hållit rågången klar mot våldsextremisterna” och kan följaktligen inte gå fri från ansvar för det som hänt i Norge.

I Svenska Dagbladet lanserar något bysnille teorin att terrordåd som det i Norge kan förebyggas genom att svenska riksdagsledamöter avslutar alla sina anföranden med sentensen ”För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister”.

Svenska Dagbladet passar också på att informera om att det finns ett ”blont blåögt hot som vill döda oss” och att Europa är fullt av ”främlingsfientliga och populistiska partier” som hatar demokratin och vill ”döda allt som heter intellekt, åsiktsfrihet och människovärde”.

Det säger sig självt att det inte är meningsfullt att kommentera texter av det slag som citerats ovan. Om man på fullt allvar tror att Jimmie Åkesson inte har ”hållit rågången klar mot våldsextremisterna” har man själv problem med att hålla en klar rågång mellan verkligheten och någon slags psykotisk fantasivärld. Då ska man inte sitta och läsa politiska analyser på Motpol, utan snarast söka professionell hjälp.

Vi nöjer oss därför med att konstatera att svenska journalister uppenbarligen tycker att den norska tragedin givit dem carte blanche att ljuga och smutskasta ännu hämningslösare än vanligt. Varför det skulle förhålla sig på det viset är inte helt lätt att begripa, men kan kanske förklaras med hjälp av samma ”logik” som gör det möjligt att ställa Jimmie Åkesson till svars för ett massmord begånget av en självutnämnd ”tempelriddare” i Norge.

Dagens inlägg är av litet personligare art än vanligt. Jag vill berätta om en fascinerande hobby som jag har. På lediga stunder ägnar jag mig åt kryptozoologi, det vill säga studiet av djur vars existens är omtvistad. Några välkända exempel på sådana varelser är den mongoliska dödsmasken, den fruktansvärde snömannen och Loch Ness-odjuret.

Just Loch Ness-odjuret (som ofta kallas “Nessie”) intresserar mig särskilt. I nästan tio år har jag regelbundet rest till Loch Ness i Skottland och spanat efter Nessie. Gång på gång har jag på olika sätt försökt fånga denna gåtfulla varelse. Det har kostat mig mycket tid och pengar. Jag har också fått stå ut med att vänner och bekanta har gjort sig lustiga över mitt fritidsintresse. Men jag har strävat på, fast förvissad om att Nessie existerar och att mina försök att fånga henne förr eller senare skulle krönas med framgång.

I söndags lyckades jag äntligen! Jag fångade Loch Ness-odjuret!

Nu ska ni få höra hur det gick till. På kvällen den 1 maj tog jag min båt och for ut på Loch Ness. Jag ankrade vid en djuphåla där det sägs att Nessie brukar hålla till. Därefter plockade jag fram ett kraftigt fiskespö med extrastark rev och en jättestor krok. Jag agnade kroken med ett tjurhuvud och kastade ut.

Det nappade nästan direkt! Efter en hård kamp lyckades jag hala in Nessie i båten. Ni kan inte ana vilken upplevelse det var. Efter nästan tio års vedermödor och oräkneliga besvikelser hade min dröm gått i uppfyllelse!

Sedan lirkade jag loss kroken ur Nessies mun och släppte tillbaka henne i sjön.

Var det dumt gjort? Borde jag ha tagit med Nessie hem så att vetenskapsmän hade kunnat undersöka henne och bekräfta att det verkligen var frågan om ett sjöodjur? Det kan man kanske tycka, men nu råkar det vara så att vid den här tiden på året får man bara fiska i Loch Ness om man släpper tillbaka det man fångar. Om jag hade brutit mot den regeln hade fiskerättsinnehavaren blivit väldigt arg. Hursomhelst fotograferade jag Nessie innan jag släppte tillbaka henne, så det råder ingen som helst tvekan om att jag faktiskt har fångat Loch Ness-odjuret.

Vad säger ni? Borde jag låta publicera fotografierna? Det skulle jag i och för sig kunna göra, men jag undrar om det verkligen är en god idé. Ni förstår, på fotografierna har Nessie fortfarande en stor krok i munnen. Kroken har genomborrat Nessies överläpp och blodet rinner. Det ser faktiskt för ruskigt ut. Djurvänner över hela världen skulle bli hemskt upprörda om jag publicerade en sådan bild. Så det är bäst att låta bli.

Tror ni mig inte? Det var det värsta jag hört. Jag säger ju att jag har fångat Nessie. Jag hade henne i båten och såg klart och tydligt att det minsann var ett sjöodjur. Bara en riktig knasboll till konspirationsteoretiker skulle ha mage att kräva bildbevis när jag redan har berättat hur det ligger till. Förresten vore det meningslöst att visa er fotografierna. Ni skulle ändå bara säga att de var förfalskade.

Nästa gång jag ger mig ut på monsterjakt lämnar jag kameran hemma. Förnuftigt folk vet i alla fall att jag talar sanning. Och galningar som inte vill tro blir aldrig nöjda.

DN DN DN DN SvD SvD SvD Ab Exp SvT SR GP HD HD

Expo har uppmärksammat att en av SD:s medlemmar, prästen Axel W Karlsson, har besökt konferensen Identitär Idé 2011. Så får man inte göra om man är medlem i SD, verkar Expo tycka. Bland föredragshållarna på konferensen fanns nämligen personer som Expo betecknar som ”ökända högerextremister och antisemiter”. Sverigedemokraternas pressekreterare William Hahne har meddelat att det inträffade ska utredas.

Låt oss göra ett försök att bena ut detta.

Till att börja med noterar vi att Expo inte anser sig ha tillräckligt på fötterna för att anklaga Axel W Karlsson för att själv vara högerextremist eller antisemit. Hans försyndelse består uteslutande i att han under några timmar har befunnit sig i samma lokal som vissa för Expo misshagliga personer. Personer som, enligt Expo, till och med har sjunkit så djupt att de hemfallit åt den svartaste av alla nattsvarta synder. Antisemitismen.

Vilka var dessa ”ökända antisemiter”? Den enda som Expo namnger är Jonas De Geer. Är han antisemit? Ja, tydligen, om man får tro Expo, som dock inte gör sig besväret att förklara varför.

Såvitt jag kan begripa består Jonas De Geers påstått antisemitiska meritlista i allt väsentligt av att han har gjort gällande att judar har varit den drivande kraften bakom massinvandringen till Europa. Är det antisemitiskt att tycka så? Den som påstår det får vara beredd att ge dem han kallar antisemiter rätt. Hypotesen att judiska intressen har spelat en avgörande roll i samband med införandet av mångkultur i västvärlden är nämligen av allt att döma väl underbyggd. Den amerikanske professorn Kevin MacDonald har utvecklat teorin i boken The Culture of Critique (översatt till svenska som Kritikkulturen). Mig veterligen har ingen ens gjort ett försök att bemöta honom i sak. Dessutom har ett stort antal tongivande judar, som till exempel Barbara Lerner Spectre och Göran Rosenberg, öppet deklarerat att judar spelar en ledande roll i införandet av mångkultur och att detta är ett specifikt judiskt intresse. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth, själv jude, har i en intervju i Judisk Krönika nr 6 2010 konstaterat att svenska judiska organisationer består av ”extremliberaler” som ”försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem”.

Men låt oss gå vidare. Vi har redan ägnat alltför mycket utrymme åt Expos absurda insinuation att alla som någon gång befunnit sig i samma rum som Jonas De Geer (som själv inte känns vid antisemitstämpeln) nödvändigtvis måste hata judar. Istället kan det vara på sin plats att säga något om hur SD bör reagera på Expos rapportering om Axel W Karlsson.

Expo är en lobbyorganisation som verkar för fortsatt, och ständigt ökande, massinvandring till Sverige. Ett invandringskritiskt parti som SD gör klokt i att inte låta en sådan organisation definiera vad som är ”extremism” och diktera vilka tillställningar partiets medlemmar får besöka. SD måste inse att det inte går att vinna Expos eller medias gunst genom att rensa ut partimedlemmar som besöker ”fel” konferenser, länkar till ”fel” hemsidor eller sjunger ”fel” sånger på finlandsfärjor. Åsiktspoliserna på Expo, SVT och de stora tidningarna kommer inte att sluta motarbeta SD förrän partiet rättar in sig i ledet och ställer sig bakom den mångkulturella agendan, precis som de övriga riksdagspartierna.

SD bör också beakta att en organisation behöver ett någorlunda tydligt regelverk för att kunna fungera väl. Ett parti som utesluter medarbetare på godtyckliga grunder kommer i längden att få svårt att rekrytera kompetent personal. Ponera att SD skulle utesluta Axel W Karlsson för att denne, som Expo skriver, har besökt ett ”möte med extremister”. Då får man förstås se till att döma alla partimedlemmar efter samma måttstock.

Hur ska man då se på ett fall som Kent Ekeroth?  I december förra året var Ekeroth på besök i Israel. Han träffade bland annat företrädare för partiet Shas – ett parti vars grundare och religiöse ledare, rabbinen Ovadia Yosef, har bett Gud att utrota palestinierna och slagit fast att ickejudar existerar endast för att judar ska kunna utnyttja dem som slavar. Där kan man tala om ett ”möte med extremister”.

Och vad ska man säga om Tommy Hansson, som är medlem i Moonrörelsen – en sekt som förespråkar mångkultur och dyrkar en koreansk pastor som Messias? Sedan Hansson tillträdde som redaktör för SD-Kuriren har han på punkt efter punkt gjort ställningstaganden som är totalt oförenliga med SD:s politik. Han har bland annat förklarat att Israels intressen är viktigare än Sveriges, att Sverige bör gå med i NATO och att invandrare är hjärtligt välkomna förutsatt att de är kristna och ogillar muslimer.  Samtidigt som SD:s riksdagsgrupp röstade nej till svenskt deltagande i kriget mot Libyen, utropade Hansson förtjust ”Nu bombar vi Ghaddafi!”.

Är det möjligt att utifrån någon form av objektiva kriterier klandra Axel W Karlsson, samtidigt som man ställer sig bakom Kent Ekeroth och Tommy Hansson? Vad är det i så fall för kriterier? Att man får bete sig hur som helst så länge man gillar Israel? Den som vill iaktta någon form av logik i resandet av de partiinterna kättarbålen får det inte lätt.

Tommy Hansson har emellertid kommit på en lösning på det här problemet. Medlemmar i SD bör, enligt Hansson, helt enkelt avhålla sig från att säga någonting ”som Expo med flera kan tolka som rasistiskt”. Hansson anser alltså att det är en god idé att låta Expo – vars affärsidé är att brännmärka all invandringskritik som rasism – dra upp rågångarna för vad SD:s medlemmar får säga. Att Hansson tycker så kommer knappast som någon överraskning för den som är bekant med Moonrörelsens mångkulturella agenda. Däremot förvånar det att SD:s ledning låter en pajas som Hansson hållas.

SD:s väljare vill inte ha ett svagt och ängsligt parti som låter Expo diktera vad som är ”rumsrent” och vad som är ”extremt”. SD:s väljare vill se en kraftfull och konsekvent opposition mot massinvandringspolitiken. Så länge SD levererar det kommer partiet att fortsätta att växa. Alldeles oavsett vad extremisterna på Expo tycker.

På gårdagens ledarsida skrev Expressen om vad man kallar “SD:s stora bruna släkt”. Det hela är ännu ett i raden av Bonniermedias tröttsamma, lögnaktiga försök att utmåla Sverigedemokraterna som nazister. En löjlig visa som vi har fått höra igen och igen i drygt tjugo år nu.

Vad har då Expressen nu hittat på för stöd för de nazistanklagelser som de kommer dragande med för vem vet vilken gång i ordningen? Jo, SD:s partisekreterare Björn Söder har länkat till en artikel på Fria Tider där man skrev att ett gäng invandrare gjort sig skyldiga till en gruppvåldtäkt på Husbybadet strax utanför Stockholm, något som enligt Expressen inte stämmer. Rena Hitler-fasonerna, med andra ord.

Det hela är naturligtvis bara illasinnat förtal som syftar till att skada ett parti som familjen Bonnier inte gillar. Bonnierkoncernen har en lång och otäck historia av att bedriva smutskastningskampanjer mot meningsmotståndare. Man behöver inte gå längre än till den här bloggens ganska magra artikelarkiv för att hitta två tydliga exempel på sådan smutskastning från Bonniers sida.

Om vi ändå ska låtsas ta Expressens anklagelser på tillräckligt allvar för att bemöta dem, kan vi till att börja med slå fast någonting som borde vara självklart: Björn Söder ansvarar givetvis inte för att det som skrivs på Fria Tider är korrekt, bara för att han har länkat dit. Han har all anledning att förlita sig på att Fria Tider sköter sitt jobb och förmedlar korrekt information. När det gäller invandrarrelaterad brottslighet är Fria Tider i själva verket en långt pålitligare nyhetskälla än någon av de stora dags- elller kvällstidningarna, som ju alla har för vana att systematiskt förtiga eller skönmåla brott begångna av invandrare.

Det är dessutom långt ifrån klarlagt att Fria Tider hade fel när de skrev att en gruppvåldtäkt ägt rum på Husbybadet. Mamman till en av de flickor som invandrargänget gav sig på har berättat att flickorna ”utsattes för händer på kön och bröst”, misshandlades genom knuffar och genom att tryckas ned under vattnet, samt att en av invandrarna ”tryckte sin erigerade penis” mot flickorna. Som Fria Tiders redaktör Widar Nord helt riktigt har påpekat, kan sådant beteende mycket väl komma att bedömas som våldtäkt av en svensk domstol.

Och om det nu skulle visa sig att Fria Tider hade fel och det inte var frågan om en våldtäkt, är inte det någon stor sak. Sådant är vardagsmat i etablissemangsmedia. Man behöver inte gå längre än till Expressens egen nidartikel om Björn Söder och Fria Tider för att hitta liknande överdrifter. Där påstås till exempel att Fria Tiders rapportering ”inspirerade en nazistisk lynchmobb att attackera ett boende för unga flyktingar”. Det låter dramatiskt. Man får intrycket att nazister bröt sig in i en flyktingförläggning och hängde ett par asylsökande i något närbeläget träd. Men så var det förstås inte. I själva verket var det frågan om en demonstration genomförd av Nordisk Ungdom. Någon lynchning förekom inte. Och Nordisk Ungdom är för övrigt inte någon nazistisk organisation.

I sin iver att smutskasta Björn Söder påstår Expressen vidare att Fria Tider skulle vara en ”tummelplats för Sveriges nazister” som är ”nedlusad med grovt antisemitiska kommentarer”. Påståendet framstår som fullständigt främmande för var och en som läser Fria Tider. När Expressen ska visa exempel på dessa ”grovt antisemitiska kommentarer” blir det också en tummetott. Någon har, apropå förintelsen, tydligen skrivit följande kommentar på Fria Tider: ”Det finns inget annat i världshistorien som är så felvinklat och endast gynnat ett fåtal personer politiskt som den händelsen.” Det är omöjligt att begripa varför den anmärkningen skulle vara antisemitisk.

Det är däremot inte särskilt svårt att begripa vad som är syftet bakom de angrepp som Björn Söder har utsatts för med anledning av att han länkade till Fria Tider. Till viss del handlar det givetvis om att flytta fokus från övergreppet på Husbybadet. Till viss del också om sådan rent slentrianmässig smutskastning av SD som etablissemangsmedia har ägnat sig åt länge nu. Men motivet torde framförallt vara att driva in en kil mellan SD och de alternativa nyhetssajter och invandringskritiska bloggar som vuxit sig allt starkare under de senaste åren. Genom att försöka skrämma SD till att ta avstånd från sådana media vill man beskära SD:s möjligheter till opinionsbildning och minska det starka stöd som partiet för närvarande åtnjuter inom stora delar av den så kallade bloggosfären.

Av allt att döma verkar skrämseltaktiken inte ha givit önskat resultat. Björn Söder har deltagit i två TV-debatter utan att vika en tum. Det är en klok strategi. SD har givetvis ingenting att vinna på att låta sina politiska motståndare diktera vilka hemsidor partiets medarbetare får länka till.

Expressen har i veckan publicerat en serie i fyra delar som kallas “Dilemmat: rasism”. Serien är en barnboksliknande instruktion i hur man bör agera om man skulle konfronteras med något så läskigt som en person som ger uttryck för “främlingsfientliga” åsikter. Expressen har fått hjälp av Expos chefredaktör Daniel Poohl som har försett serien med pedagogiska kommentarer.

Serien handlar om Elin, en helt vanlig svensk kvinna som en vacker dag upptäcker att det “finns invandrarfientliga personer i hennes närhet”. En av dessa invandrarfientliga personer är ingen mindre än Elins man Simon som förebrår Elin att hon umgås med Mira, en gammal klasskamrat som inte är svensk. ”Jag menar, hon är typ muslim eller invandrare i alla fall. Är det verkligen ett bra sällskap för dig?”, undrar Simon. ”Simon, vad är det du säger? Jag kan inte tro det jag hör just nu”, utropar Elin och låser in sig i badrummet.

”Bra att Elin tar diskussionen med Simon”, kommenterar Daniel Poohl.

Nästa invandrarfientliga person som Elin konfronteras med är Lennart, hennes far. Lennart tycker att hans vuxna dotter Elin ska sluta umgås med Mira, eftersom Mira ”umgås med tveksamma araber”. Elin blir ”rosenrasande”.

”Det kan vara svårt att diskutera med personer som har den här typen av idéer då de ofta är väldigt pålästa”, kommenterar Daniel Poohl.

Det hela slutar med att Elin hotar Simon med ”kärleksstrejk” och ”tvingar honom att be om ursäkt”.

”Difficile est satiram non scribere”, sade en gång den romerske skalden Juvenalis. Han hade rätt. Det är svårt att inte skriva satir. Verkligheten överträffar dikten. Och när man läser Expressens infantila serie och Daniel Poohls kommentarer vet man som arm Motpolbloggare inte riktigt vad man har att tillföra. Dumheten är så kompakt att den gör sig löjlig över sig själv.

Om man ändå ska försöka sig på ett par observationer kan man, som den alltid utmärkte Solguru redan gjort, börja med att påpeka att de ”rasistiska fördomar” som presenteras i serien knappast existerar i sinnevärlden. Expressen presenterar en fånig nidbild av invandringskritiska svenskar. Har du någonsin hört talas om en svensk man som bekymrar sig över att hans hustru har väninnor som ”umgås med tveksamma araber”? Scenariot saknar helt och hållet verklighetsförankring. I verkligheten brukar så kallade ”invandrarfientliga personer” snarare bekymra sig över förhållanden som att invandrare stjäl, lyfter socialbidrag, misshandlar, våldtar och mördar i oerhört mycket större utsträckning än svenskar.

Men trots att Expressen bara har hittat på en konstruerad tramsargumentation känner sig den professionelle antirasisten Daniel Poohl nödgad att konstatera att det ”kan vara svårt att diskutera med personer som har den här typen av idéer då de ofta är väldigt pålästa”. Han poängterar att det ”viktiga i början inte är att vinna diskussionen utan att markera”. Därefter kan den rättänkande medborgaren ”skaffa sig argument för att ta debatten”. Bättre alltså att retirera till badrummet och fundera över varför man egentligen tycker som man tycker än att på stående fot försöka bemöta sin vulgärrasistiske bättre hälft.

Det här säger en del om vilken intellektuell nivå propagandisterna för det mångkulturella samhället opererar på. Det säger också en del om deras kvinnosyn. För enligt dem gör en kvinna som inte håller med sin man klokt i att låsa in sig på badrummet och ”kärleksstrejka”. Att hon, som en vuxen människa, skulle kunna argumentera rationellt för sin ståndpunkt är en tanke som inte verkar föresväva Expo och Expressen.

DN-skribenten och Expomedarbetaren Lisa Bjurwald har en förbluffande förmåga att pressa in självmotsägelser i sina texter. Häromdagen ondgjorde hon sig i en ledarartikel i ”oberoende liberala” DN över att en dansk journalist som dristat sig till att delta i ett seminarium arrangerat av tidningen Nationell Idag inte fått sparken av danska Jyllands-Posten. Hade han varit anställd vid en ”oberoende liberal” svensk tidning som DN hade det minsann gått annorlunda, låter Bjurwald oss ana. I samma artikel understryker Bjurwald att vi i Sverige, till skillnad från i Danmark, har en ”långtgående tradition av tolerans” som vi måste ”vakta som hökar”. I Bjurwalds upp- och nedvända värld är alltså ”tolerans” liktydigt med att man får sparken om man bevistar seminarier som hon inte tycker om. Motpolkollegan Solguru har i ett briljant inlägg exponerat Lisa Bjurwalds dravel för vad det är: en ologisk och osympatisk uppvisning i totalitärt doublethink.

Tyvärr verkar det som om Solgurus lektion i den verkliga innebörden av begrepp som tolerans, liberalism och yttrandefrihet har runnit av Lisa Bjurwald som vatten av en gås. I en annan ledare i DN hyllar nämligen Bjurwald återigen lovvärda, klassiskt liberala, principer samtidigt som hon helt skamlöst förespråkar att samma principer ska sättas ur spel så snart det passar henne.

Lisa Bjurwalds ledare behandlar det statliga stödet till mediesektorn. Bjurwald kommenterar ett förslag från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som går ut på att ändra regelverket för presstöd så att tidningar som kulturministern tycker är ”odemokratiska” kan vägras presstöd. Odemokratiska tidningar är enligt kulturministern Nationell Idag, samt ett antal icke närmare angivna kommunistiska tidningar.

Lisa Bjurwald är kritisk mot kulturministern. Bjurwald menar att det är viktigt att staten avhåller sig från att ta på sig vad hon kallar ”ideologiska glasögon” när den avgör vilka tidningar som ska få presstöd. Vill då Bjurwald behålla den nuvarande presstödsförordningen som uttryckligen förbjuder Presstödsnämnden att låta politiska hänsyn påverka beslutsprocessen? Nej. Bjurwald fortsätter så här:

”Att ifrågasätta ekonomisk hjälp till extremhögerns propagandaorgan är en sak. Men att som kulturminister vilja svälta ut kommunistiska tidningar? Då handlar det mer om en borgerlig avsmak för vänsterideologier än att inte vilja uppmuntra till hets mot folkgrupp.”

Enligt Bjurwald kan man alltså – utan att för den delen bära ”ideologiska glasögon”, får man förmoda – förvägra Nationell Idag presstöd samtidigt som man fortsätter att låta presstödsmiljonerna regna över uttalat kommunistiska tidningar som till exempel Kommunistiska Partiets partiorgan Proletären. Det fikonlöv Bjurwald begagnar sig av för att rättfärdiga den uppenbart ohållbara ståndpunkten är att Nationell Idag skulle ägna sig åt brottslig verksamhet, närmare bestämt hets mot folkgrupp.

Bjurwald ljuger. Den invandringskritik som förekommer i Nationell Idags spalter håller sig undantagslöst, och med god marginal, inom lagens råmärken. Skulle motsatsen ha varit fallet kan vi vara säkra på att Bjurwald och hennes yttrandefrihetsälskande kollegor på Expo omedelbart hade sprungit till Justitiekanslern och ropat på åtal för tryckfrihetsbrott. Det har emellertid inte skett.

Det är pinsamt uppenbart att Lisa Bjurwald inte alls eftersträvar någon ideologiskt neutral reglering av presstödet. Hon vill ha ett regelverk som systematiskt missgynnar alla som inte ställer sig bakom hennes, Expos och DN:s mångkulturella agenda. Att ge presstöd till tidningen Proletären, som drivs av ett parti som enligt sitt program eftersträvar en ”socialistisk samhällsomvandling” som inte ”ryms inom det borgerliga samhällets ramar, utan måste ske i strid mot dess uppställda lagar och regler” är i Bjurwalds föreställningsvärld fullständigt oproblematiskt. Samtidigt vill hon inte att Nationaldemokraterna, som uttryckligen bekänner sig till de demokratiska spelreglerna, ska kunna få presstöd till sin tidning.

Hur kommer det sig att vi har ett medieklimat där det anses fullt legitimt att ta ställning för kommunistiska rörelser som förespråkar väpnad revolution, samtidigt som den som ifrågasätter det rimliga i att systematiskt byta ut det svenska folket mot utlänningar stämplas som ”odemokratisk” och ”extremist”? Den som vill börja sätta sig in i varför det förhåller sig på det viset kan med fördel läsa två artiklar av den utmärkte amerikanske skribenten Joseph Sobran. Men det är en fråga som det skulle föra för långt att behandla i den här artikeln.

Vi nöjer oss med att konstatera att DN sedan länge har upphört att vara en tidning som försvarar klassiskt liberala värden som tolerans och yttrandefrihet. DN är bara en i raden av megafoner som sjunger den totalitära mångkulturalismens lov.

På Newsmill har det utbrutit en debatt inom ämnena tillväxt och miljö. På ena sidan finner vi två miljöpartister. Den ena heter Lisa Wanneby. Hon har skrivit en märklig artikel som inte är helt lätt att begripa sig på, än mindre sammanfatta. Den börjar så här:

“Det är en god sak att uppmuntra mångfald i naturen såväl som i samhället, trots det skjuter vi vargar och utvisar asylsökande.”

Jag stannar där, eftersom det vore ett hån mot den intelligente läsaren att redogöra för fler av Wannebys minst sagt förvirrade tankegångar, i den mån det alls är görbart.

Den andra miljöpartisten heter Etelka Huber. Hon lyckas driva hem tre poänger i sitt debattinlägg. Den första är att hon inte kan skriva. Den andra är att Newsmill vare sig redigerar eller korrekturläser artiklar innan de publiceras. Hennes tredje poäng är att evig ekonomisk tillväxt inte är möjlig i en värld med ändliga resurser. Det sista trodde jag var en självklarhet. Ren logik, helt enkelt.

Icke desto mindre får stackars Etelka mothugg av flera debattörer. “Miljöpartister har ingen trovärdighet”, hävdar en jämtländsk farbror med fånig mössa och fula glasögon. “För mig som liberal och Centerpartist [sic!] så finns det ingen stig som gör en kraftig U-sväng bakåt utan en väg som går spikrakt framåt”, utropar ett centerpartistiskt kommunalråd i Solna.

Själva andemeningen i kritiken mot Etelka låter sig anas i en artikel författad av en moderat riksdagsman vid namn Johnny Munkhammar. Så här skriver Johnny:

“Det påstås ofta att tillväxt och konsumtion är skadligt för att ändliga resurser kommer att ta slut. Så är det inte. Tillväxt handlar om ökad produktivitet, alltmer i tjänstesektorn. Det har mycket lite med resursförbrukning att göra. I ett dynamiskt och innovativt samhälle finner vi också ständigt nya resurser.”

Så som Johnny får förstås kan alltså mänskligheten föröka sig och konsumera mer i all evighet. Trots att resurserna på den här planeten är ändliga, kommer de aldrig att ta slut. För vi lever, tack och lov, i ett dynamiskt och innovativt samhälle där vi ständigt finner nya resurser. Vad bra.

“Dagens bilar släpper ut en bråkdel av vad bilar gjorde förr”, exemplifierar Johnny. Det stämmer säkert. Men idag finns det många fler bilar än förr. Och även om utsläppen per bil måhända har minskat förbrukar dagens bilar, liksom gårdagens, fortfarande bensin. Och ju fler bilar som kör omkring, desto mer bensin går det åt. Det är matematik som till och med en nyliberal som Johnny borde kunna förstå.

Låt oss ta en närmare titt på den råvara som är själva livsblodet i världsekonomin, tillväxtens motor och det som driver alla de utsläppssnåla, moderna bilar som Johnny är så förtjust i.

Oljan.

I början av 2005 kostade olja (Brent Crude) ungefär 40 dollar per fat. I skrivande stund är priset 110 dollar per fat. Priset på olja har alltså stigit med 175 % på sex år. Under samma sexårsperiod har världsproduktionen av olja minskat något. Varför det? Oljepriset är ju historiskt högt och har varit högt länge. Oljeproducenterna har all anledning att pumpa upp och sälja så mycket olja de bara kan. Borde inte det leda till högre produktion? Jo, så brukar det fungera. Men inte i det här fallet. Och det kan bara bero på en sak. Oljan håller på att ta slut.

Vad drar vi för slutsatser av det? Implikationerna för världsekonomin och möjligheterna till fortsatt tillväxt är många och allvarliga. För den som vill läsa mer om sådant finns en rad utmärkta bloggar att tillgå, till exempel svenska Cornucopia. Här skall vi emellertid nöja oss med att redogöra för en annan slutsats som också följer av fenomenet peak oil:

Johnny Munkhammar är en pappskalle.

Jag hyser stor respekt för Shakespeare. Därför undviker jag i regel filmatiseringar och uppsättningar av hans pjäser. Alltför många regissörer gör våld på Shakespeares dramer genom att försöka modernisera dem. Jag har ingenting emot att modern rekvisita används vid iscensättningen. Däremot ogillar jag när moderna idéer smyger sig in i framförandet, som när pjäserna stöps om till liknelser som anspelar på till exempel fascism eller feminism – teman som Shakespeare skulle varit fullständigt främmande inför.

Regissörer som beter sig på det viset verkar anse att de gör Shakespeare en tjänst genom att visa att hans dramer är relevanta ännu i vår tid. Sanningen är emellertid att de är för fantasilösa för att sätta sig in i Shakespeares syn på tillvaron, som innefattade såväl feodala tankegångar som övernaturliga element.

Ett lysande undantag är Roman Polanskis Macbeth från 1971, som enligt min åsikt är den utan jämförelse bästa filmatiseringen av Shakespeare. Istället för att modernisera pjäsens handling, omfamnar Polanski helt och hållet dramats medeltida föreställningsvärld och lyckas få uråldrig folktro och vidskepelser att framstå som kusligt levande.

Från den allra första scenen med de tre häxorna (som i Polanskis tappning är en samling riktigt vidriga trollpackor) till den sista präglas filmen av en känsla av en överallt närvarande ondska. Macbeth, som spelas av Jon Finch, är en ståtlig ung krigare. Hans hustru, gestaltad av Francesca Annis, besitter en slags ömtålig skönhet som man sällan stöter på i tolkningar av den rollen. När hon klandrar Macbeth för hans ovilja att mörda kungen faller hon i gråt, sårad över att Macbeth inte är beredd att göra vad som krävs för att hon ska bli drottning. Hennes tårar får Macbeth att vekna. Macbeth och hans hustru brukar skildras som två kallhamrade personer i medelåldern, men i Polanskis version är de ett ungt par på väg uppåt i samhället.

Men det är inte skådespelarinsatserna som gör filmen så bra, utan Polanskis regi. Polanski är en mästare när det gäller att skapa en ödesmättad stämning. Den skicklige teaterskribenten Kenneth Tynan bistod honom med råd under produktionen – ett sällsynt lyckat samarbete som vi tyvärr inte kommer att få se igen eftersom Tynan avled för många år sedan. Dessutom är Macbeth förmodligen den enda av Shakespeares pjäser som passar Polanskis fallenhet för att skildra det makabra.

De många morden i pjäsen iscensätts på ett kompromisslöst våldsamt sätt. Filmen är Shakespeares text trogen, men har samtidigt karaktären av en riktigt bra skräckfilm som får en att undra över hur mycket fasansfulla scener man kan stå ut med. Banquo dräps med en yxa. När hans bleka och blodbestänkta vålnad sedan infinner sig vid Macbeths middagsbord får man känslan av att för första gången ha sett ett riktigt spöke. Macbeth bryter samman vid anblicken, vilket inte är ägnat att förvåna. Vad han ser är sannerligen något “djävul’n skulle blekna för”.

Men till och med den fasansfulla scenen överträffas av mordet på Macduffs familj. När Macbeths lejda mördare bryter sig in i huset och skär halsen av Macduffs unga son, rinner blodet som ur en fontän samtidigt som pojken flämtar “Mor, han har dödat mig!”.

Macbeth var den första film som Polanski gjorde efter att hans höggravida hustru, skådespelerskan Sharon Tate, mördades av Charles Mansons gäng 1969. Det spekulerades helt naturligt i att detta hade bidragit till att Polanskis tolkning av Macbeth blev så brutal. Polanski dementerade emellertid att så skulle vara fallet. Han hade redan gjort två välkända skräckfilmer – Repulsion och Rosemary’s Baby – och behövde inga tragedier på det personliga planet för att göra en tredje.

Polanskis film är vackert färgsatt och bjuder på landskap från de skotska högländerna, borgar och tidstrogen rekvisita. Men även de allra vackraste scenerna är laddade med en känsla av nära förestående våld. I slaget som utspelar sig i filmens början visar Polanski hur en soldat brutalt slås ihjäl med ett stridsgissel. Strax därefter avrättas den förrädiske tanen av Cawdor. Han hängs med en kedja som gnisslar dovt medan hans kropp gungar fram och tillbaka likt en pendel. Polanski är duktig på att ge välkända scener en ny fräschör genom att infoga små överraskande detaljer av det slaget.

Frånsett Orson Welles, Max Reinhardt och Franco Zeffirelli är Polanski den enda verkligt skickliga regissören som filmatiserat Shakespeare. Det är både märkligt och beklagligt. Pjäser från den elisabetanska eran lämpar sig med sina snabba scenbyten väl för att göra film av. Och att få tag på bra manus är inte lätt. Mot bakgrund av att Shakespeares pjäser har givit upphov till många bra operor, kan man fråga sig varför vi har fått se så få högkvalitativa filmer baserade på Shakespeares arbeten. (Det förtjänar dock att påpekas att Laurence Oliviers filmversion av Henrik den femte är utmärkt.)

Däremot har mängder av obegåvade regissörer gett sig på Shakespeare och gjort våld på hans dramer i enlighet med sina egna mer eller mindre vansinniga föreställningar. Kommer Polanskis Macbeth att förbli den enda verkligt lyckade filmatiseringen av vår främsta dramatikers verk?

***

Texten är en översättning av en av Joseph Sobrans kolumner. Det engelska originalet återfinns i Sobrans textarkiv.

När man läser Sobrans artikel är det lätt att få intrycket att Polanskis Macbeth är en bloddrypande skräckfilm. Det stämmer enligt min mening inte. Man får ha i åtanke att Sobran föddes 1946 och växte upp i en tid då våldsskildringar inte var lika vanligt förekommande och inte tillnärmelsevis lika råa som vi är vana vid idag. Med dagens mått mätt är filmen inte uppseendeväckande brutal. Däremot stämmer det att Polanski lyckas skapa en mörk stämning som präglar hela filmen. Den som vill se smakprov ur filmen kan hitta sådana på YouTube. Nedan återfinns ett par länkar.

Inledningsscenen med de tre häxorna.

Banquos vålnad.

Macbeths berömda monolog kort efter att hans hustru begått självmord.

Slutstriden.